Min depression började.. eller snarare blev allmänt känd för drygt två år sedan, sommaren 2016, då jag blev tvångsinlagd (LPT) för första gången pga ett självmordsförsök. Nu är jag tvångsinlagd/LPTad för andra gången efter att ha kommit lite närmare att hamna 6ft under. Jag har snart varit inlagd i en vecka på en psykosavdelning eftersom det är fullt på avdelningen där jag egentligen ska vara. Hittills består mina dagar av att se på dag tv alt. fiskarna i ett akvarium som simmar omkring lika förvirrade å planlöst som oss patienter. Utöver det så antingen äter eller sover man, men största tiden går åt till att vänta på att bli utsläppt för att få röka, vilket man får göra 6 ggr om dagen om man har tur och det finns tillräckligt med personal som kan rasta oss. Tiderna kan variera ganska mycket så för att vara på den säkra sidan och inte bli kvarglömd på avdelningen så ser vi till att vara klara, påklädda och vänta framför den låsta dörren ut till frihet 15 min innan den utsatta tiden och där vi står som en skock boskap som väntar på att komma ut på grönbete. Har man otur kan det dock dröja ytligare 30 min innan man får komma ut.. inte för att man har så mkt annat viktigt att göra, men ändå.
När man äntligen har kommit ut å väntat på att få en tändare och lyckats tända sin efterlängtade cigg så är det dags att gå in igen eftersom personalen fryser och ser allmänt uttråkad ut, dock undantag om man är ute med någon från personalen som själva röker.. de är underbart förstående och mina nya bästa vänner <3
Kommentarer
Skicka en kommentar